☮

Solen skiner mot smutsiga SJ fönster, värmer snötäcket på marken från gårdagens skyfall.

Det är någonting med den här dagen. Trots att febern hållit mig nästan helt sömnlös i natt, och att jag saknar Daniel så att jag dör,

så är det något behagligt som susar runt i hjärnan. Kanske är det solen och dess strålar som sticker mig i ögonen?

kanske är det känslan av att "vara på väg"  som ligger mig så varmt om hjärtat? (trots att jag faktiskt är på väg åt helt fel håll?)

Eller är det Kavinsky eller Blondie eller Gravitonas i hörlurarna som får mig att le för mig själv?

Jag skulle gissa att det är en slags blandning. Som en påse lösgodis som avspeglar mitt liv rätt bra.

Måste ha allt. I alla fall lite av varje och får inte missa något.

Och när man ätit upp det godaste får kroppen ro och mättnadskänsla infinner sig. lugn och ro.

Jag bländas av ett stort gult klot som skickar blixtar genom trädtoppar och över sjöar, träffar mig på andra sidan glaset.

Försöker hålla an till den här känslan och försöker samtidigt att inte koncentrera mig så mycket så att jag tvingar bort den.

Gratis chokladbollar i bistron. Konduktören bjuder visst sades det i högtalarna.

Och förresten så kan allt vad solens strålar heter och grader över 0 celsius sammanfattas ; Hopp.

Stick mig hur mycket ni vill i mina trötta ögon, få dem att rinna, svida, tåras, gråta, Jag tänker inte klaga idag.