☮

Här sitter jag i en liten kub.
Det är kallt på golvet och även om man kryper under täcket iförd långkalsonger så reser sig ändå håren på armarna och man pratar liksom i BRRRR språk all over..

Om man tittar till höger så sitter en liten flicka i ett hörn. Hon skriker efter alvedon och är liksom vi andra helt torsk på detta vita lilla piller. Aj, huvudvärk, ont i magen, ont över allt. vad vet jag? Inbillning kallas det nog. För vi är som mest duktiga på att förtälla saker som egentligen inte finns. Uppmärksamhet. Det är den vi vill åt. Centrum. Kärnan. Vi VILL vara den, det, som alla pysslar om.

I en annan del av denna förarliga kub gjord av trä, ligger en annan flicka, något äldre än den första, och spyr i en hink. Hon är likblek liksom likgiltig. Hon säger inte så mycket, utan sitter mest och stirrar rakt fram mellan omgångarna av huvudet i hinken.

Det mesta liknar en tecknad serie. Människor kommer och går. In och ut. Gapar och skriker. Var är mina vantar? jag är hungrig. Vem har rört bort mina skidglasögon? (För SJÄLVKLART så är det aldrig man själv, utan alltid någon annan som gjort eländet möjligt) MAMMA?! och detta eviga tjat om alvedon såklart... Alla piller är slut vid detta laget. och såklart är behovet nu dubbelt så stort..

Om man vandrar lite längre bort i den fyrkantiga lokalen (den är faktiskt större än vad den först verkade), så sitter en samling kvinnor och män vid ett långt träbord. (Lägg märke till att all möjlig rekvisita är gjord av trä, trä träää.... ) De är som vi. Fast några decennier äldre och kanske klokare. Men jag tvivlar på det, (fast de lärt oss allt vi kan)  De älskar den där ljuvliga saften som bubblar i små burkar och gör en glad och lättsam. Och jag förstår dem. För vi älskar den också. Fast vi inte får. Och hur skulle de annars orkat med oss innanför dessa väggar (och även utanför) om de inte haft sina nödvändiga pauser inemellanåt?

En bioduk hänger på en av väggarna. men hur skulle vi någonsin kunna se på en film där när alla parter har var sin vilja och ett alldeles eget humör att leva upp till. Ibland lyckas vi samsas. Men det är i sådana tillfällen som någon är på gränsen till att somna och de vet att de ändå aldrig hade orkat sett klart på filmen...

När vi skrattar så är det oftast av Skadeglädje. När någon annan gör sig illa, är det den andres höjdpunkt. Vi får makt och kan känna oss överlägna. (fast vi avskyr sanningen). Och ju mer vi skrattar, desto bättre intalar vi oss att vi mår. Och det är ju bra. Det är bra att ignorera.

Varje morgon. Upp och Hoppa! Frukost klockan åtta! Hemgjord musli, Nybakt bröd. Inte en blund. Fast man är så trött så trött. Läpparna är fastklistrade i varandra av aloevera kräm från växten i fönstret.
Som vandrande zombies kravlar vi motvilligt ur sängen. De gamla står redo och som vanligt har deras humör nått toppen av backen, då guppet uppenbarar sig framför dem och får dem att falla genom att någon brister i gråt och någon annan vägrar stiga upp.


Vi klär på oss och ändrar oss. tar på oss igen. Nu kommer du frysa får man höra. men så klart så gör man som man vill ändå. Man har alltid rätt och alla andra har fel. (och även om någon annan har rätt så är det föbjudet att erkänna). Håret är elektriskt, tröjorna kliar, sockarna är blöta, pjäxorna sitter för hårt, svetten rinner, kylan biter. allt på samma gång. upp och ner. det är det vi är. hej och hå. Ut genom dörren. OJ! VAR DET SNÖ UTE?!  Hasa fram med bly på fötterna. De i skiduthyrningen ville antagligen oss något väldigt ont eftersom de gav oss extra tunga pjäxor och skidor som inte går att svänga med.

Utanför kuben står det tre bilar. BARA tre. och inte fler än TRE. Konstigt... Och ändå känns det som om det borde ha stått tio till där utanför. Är vi inte fler?  Myggorna bits, men vi har alltså inte fler kliande bett än vad jag trodde... Det borde vara harmoniskt. Tre är ett heligt tal. en tur siffra, och ska bringa lycka... EN    TVÅ    TRE .... 
Tur att den äldre generationen fått stanna hemma. Inkludera ett telefonsamtal och de bryr sig ändå om sina avkommor...Jag är glad för deras skull. (men med en nypa egoism, ganska mycket för vår egen också) Vi hade tagit deras liv i förskott. Och de hade kanske förkortat även våra med ännu högre decibel och fler hysteriska skämt.

Man kan aldrig riktigt vara säker på någon. Ena sekunden är vi glada, andra stunden är vi motsatsen. Vi är som berg och dal banor allihopa och tillsammans är vi aldrig riktigt synkade. Vi säger emot oss själva och alla andra på samma gång. Vi ska alla ha rätt och vi vill helst aldrig ge oss.

Medans Någon sitter och försöker stilla sitt sug efter bananer (alla har vi våra laster), så åker saxen fram på nedervåningen och håret faller från våra huvuden.
Någon vägrar bli klippt trots att hans hår är långt som Wendys Pojkväns. Men krav och tvång. Då gör vi tvärt emot. För vi testar helst allas gränser och ser hur långt de andra orkar gå.

I en annan del av allt som är gjort av trä så sitter en några och bryter arm. Sedan samlas alla kring den öppna spisen och den starkaste av oss visar sina cirkus konster upp och ner på en järnstång. Efter att vi fått detta otroliga intryck så måste vi alla andra testa också för att försäkra oss om att han ÄR bäst och vi andra faktiskt inte kan samma konst. Detta blir som en slags cermoni för vissa och vi skriker och tjuter. Alla måste testa! Alla måste prova! Vi älskar att skratta åt varandra! Vi har väldigt roligt i denna stund. och om man betraktar detta ögonblick i minnet så fnissar man nästan lite för sig själv och tänker på hur speciella och konstiga vi är.

Det finns ett stort kök också här innanför. Där ryker det och luktar curry. Curry såklart, eftersom någon har råkat välta ut en burk med denna asiatiska krydda i kycklingen. . Hur ska vi nu kunna äta? För några vill ha starkt och andra vill ha naturellt.  Och några vill inte äta alls. Så många viljor. under samma sak. Veligt och krångligt. man vill bara gräva ner sig. Och ibland undrar man om någon ens skulle märka att man var borta?

Siffran 25. TJUGOFEM. har vi hört alldeles för många gånger. Vid 20 är man för liten. men runt 25 är man tillåten att få kontakt med omvärlden. Det enda vi har är en bastu som känns som Hitlers Gaskammare och två Genispel som vi har fått gratis när vi försökte pruta i skiduthyrningen, och en dusch där alla helst ska duscha på samma gång. för när den är ledig, då är det ju absolut inte lika intressant längre. SÅKLART!

Tur att Handlar'n har öppet till 24. För utanför är civilisationen inte livlig vid detta klockaslag. Sprit , cigg, choklad, och lite chips. Måtte lyckan vända...

Ibland har vi ganska trevligt faktiskt. Vår lilla mammut flock på språng. För trots allt så är de ju det närmaste och de käraste vi har. och det kanske är därför kärleken kan med att vända sig till Hat in emellanåt. Det måste ju vara det som är äkta kärlek. Och det kanske är därför vi klagar så mycket. För att vi är rädda att förlora varandra. För vem kan med att lämna någon som är ynklig och liten? Vi är så rädda att bli lämnad utanför. att inte vara omtyckt. Och det klart man är rädd! Man vill ju inte bli lämnad av dem som ligger en varmast om hjärtat.

Trots att det är värre än när Kalle Anka Firar Jul och när Turkarna gifter sig, så känner man sig ändå ganska till freds i svärmen av flugor runt omkring sig. Det är liksom värme i kroppen även när det är som kyligast. Tryggt på något sätt, även om vi alla är så kluvna inombords.

Min underbara stora tjocka familj. Ni är som en go stor kram allihopa. Man är stolt över er och att man härstammar från ert släkte. Det är upp och ner och kors och tvärs. men aldrig aldrig någonsin likt någon annan familj. Vi är unika och fantastiska, även om vi suger på snowboard och skidor. Vi kan så mycket annat och vi har så roligt.. Ni är bäst älskade släkten !!

men...Snälla.. Nästa gång åker vi till solen istället...