☮

ääh vet inte riktigt om det ska vara "head" där uppe i rubriken, mäh , ni fattar vad jag menar .. eller.. den där låten ni vet..

iaf, det  jag ville komma till var att himlen liksom öppnade sig förut, gud öppenbarade sig ovan mig och ack, han var så ledsen. han grät och grät och grät. förtvivlan är rätta ordet. jag undrar varför , eller vad som gjort honom så down..  jag tyckte i alla fall rätt synd om honom.

Jag gillar regn. det är rogivande och ensamt. Dystert, men samtidigt glädjande. det får oss att påminnas om att vi finns, och att alla har dåliga dagar.

jag var på väg från lägenheten för att ta bussen hem till familjen, när vår skapare kände att hans vrede (eller besvikelse) hade nått klimax. det öste ner små sorgliga tårar från den gråa himlen.
hur som helst, jag plaskade fram där på gatan med tre stora tunga väskor med smutstvätt hängandes omkring mig. det var tungt, verkligen jätte tungt. axelremmen skar genom min genomvåta jacka och in i huden så att det sved. men faktiskt så uppenbarade sig denna smärta först när jag satte mig på bussen. då kändes det som om axeln var utom känsel och liksom bortdomnad av den tunga bördan.

När jag väl gick där i regnet, så dök det upp massa bilder och tankar som var sköna som bomull i mitt huvud. Jag ville ta av mig barfota och kasta av mig alla kläder, jag ville gå naken under den askiga himlen och känna regnet falla på min kropp. det var en skön känsla, inte alls kallt, bara varmt, skönt, ensamt och mysigt. jag hörde ljuv musik från ingenstans och jag ville ligga ner i det blöta gräset och aldrig vakna mer. jag log för mig själv, skrattade nästan högt faktiskt.
det var så mjuka tankar, så härliga och behagliga att tänka. Om jag inte haft så bråttom till bussen, så hade jag (antagligen utan tvekan ) gått hem igen, tagit av mig de  dyblöta skorna som bubblade när jag gick , och gått ut och sprungit runt under den öppna himlen medan regnet föll omkring mig.

nu kanske du tror att jag är galen. men så är inte fallet. Kanske till  viss del, men i så fall är vi alla galna. vad betyder det  egentligen att vara galen? är man galen om man hör röster som inte finns, eller är man galen om man flyger in i två torn så tusentals människor dör? är man galen om man sitter och tänker på döden som en behaglig tillflyktsplats eller är man galen om man inte tror på kärlek? Galen kanske man är om man inte gillar pannkakor? nu blir man galen, när man tänker så filosofiskt... kan man bli galen, eller är man född med galna gener? eller ..är galenskap egentligen ett tecken på att man lever?

ja du, man kan fundera länge på vissa frågor. . . . svar? nej det får man aldrig.

by the way.. jag är inte troende heller , vet inte varför jag använder gud som en karaktär i mina historier. kanske för att alla någon gång har hört talas om honom. eller henne? vad vet jag.

förresten så var jag pisseblöt hela buss resan hem. mitt hår låg i stripor längs kinderna och mina jeans som är  ljusa och välanvända i vanliga fall, hade förvandlats till två mörka skuggor som stack ut under min långa jacka. den var också blöt. så blöt så att jag hade droppar ända in på skinnet. och inte var det svett inte. för jag frös och hackade tänder. jag fick sitta med en filt i knät för att inte boken jag läste skulle bli blöt. det är för övrigt en väldigt bra bok. den handlar om galenskap och sjuka människor.

nu får det vara nog, återkommer kanske senare med fler galenskaper.  antar att du ändå inte orkade läsa en enda rad av mina fumliga , blöta , och invecklade historia , .

dripp droppp hej svej !