☮

Sitter i lunchrummet på junk. (ett ganska fint lunchrum förresten. Låt oss säga Köket istället.)
Mina ögon är grusiga, dimmiga och svullna som konsekvenser av en olidlig natt.
Att tillbringa timmar på ett sjukhus för att sedan få höra att man kan åka hem igen utan att ha fått svar på något som helst, Det gör jag aldrig om.

När jag väl fått lite sömn , tro FAN att jag vaknar i panik efter en ynklig, svettig timme.
hysteriskt lipande efter mamma fattar jag telefonen och förmår knappt att prata så hon förstår.
Nathalie rycker in, förklarar, tröstar.
Lisa har drömt en mardröm, Anneli.
Hon vill bara höra att du lever.

Mamma.
Mamma.
Mamma.

älskade mamma.