☮

Klockan är sju. Köpcentret börjar sakta tömmas på maniska beteenden, snatteri
och rastlöshet. En pappa och hans son syns på BR mittemot. Står och bråkar
om en halloween utklädnad...ungen som är lite småfet verkar mer intresserad
av nått dataspel. pappan försöker febrilt...."men den här då?"..."eller denna?!"
....nä, han lyckas inte. ger upp.
Att någon gång inta en föräldraroll blir mer och mer avlägset i mina tankar.
Idag har ungefär femton pansarbarnvagnar försökt klämma sig in i butiken.
Det är trångt och icke-barnvänligt. 

19.10
En trött, halvsliten morsa med fyra ungar i släptåg kommer insläntrandes. Dottern
provar jackor och jag får med min övertygande säljar-röst bestämma vilken av
dem hon ska köpa. jag älskar när folk litar på mig. Vid kassan står en godispåse
som gör en fredagskväll på jobbet lite lättare, lite godare, lite roligare. tills nu.
En av ungarna ska såklart HA. MITT godis. (För det är så barn är, de ska HA,
HA och HA). Jag ljuger och säger att jag är proppmätt och bjuder hela familjen.
skitungar.

19.20
Snygg norrman på ingång. (detta kan bli bra). jag hjälper, tar ner, plockar fram,
visar. han provar, frågar, provar, klagar...lämnar femton par chinos och övrigt på
golvet i provrummet. Går. otacksamma idiot. Hade han glömt plånboken så hade
jag dragit ner gallret, sprungit till systemet och köpt sprit för alla hans pengar.
Kanske även repat hans bil i förbifarten...

19.30
Wanda Jackson fyller tomrumet i den annars öde butiken. kollar klockan, viker nån
tröja, plockar upp några sockar, skriver en skylt "Glöm för fan inte jeansen",
hänger upp en skjorta, kollar klockan igen....

19.32
Förflyttar mig mot ingången. Spanar ut i tomheten. inte en själ syns till.
får känslan av att en atombomb nyss släppts och allt liv utplånats. allt förutom jag.
spanar lite till...efter vad? inte en aning. Längtar hem. Hem till den största
sängen i universum. Hoppas på att internetet ska fungera. Längtar efter ett
glas rött och en färdiglagad middag. (Vilket jag iofs med säkerhet vet blir mitt
eget mission).
Tjejen på "himla fint" står och plockar med ljus, servetter och tvålar. Doften
av äpple och kanel letar sig in i näsan. mmm...
Här inne luktar det fotsvett och hudsjukdoms läkemedel. (?!)
Hon verkar trevlig. jordnära och snäll. Igår bjöd hon på några kolor att tugga på
i ensamheten. hon ser glad ut också. jag gillar glada människor. Kanske kunde vi
bli kompisar? jag och "himlafinatjejen". Hon gillar säkert också rödvin, mat och
stora sängar. 

19.40
Fortfarande öde. 20 minuter tills fängelset stänger för dagen. fångarna får permis
över natten men oftast är de lydiga och kommer tillbaka kl 10 nästa morgon.

19.45
Kollar kassan. Allt stämmer. jaha... vad nu? Lillen var här förut. (fick reda på att
hans riktiga namn är... ja, vad var det nu? låt oss bara säga Lillen.) Insisterade
på att jag skulle stanna i stan en stund, dricka öl och se på idol.
Ja, det vore trevligt. men jag är lat. vill bara hem. orkar inte vara trevlig längre.

19.55
Och så kommer fem-i-stängnings-kunden. Alltid. Kollar runt i eeeevigheter
och provar lika länge. Men nej, köper aldrig något. Mittemot har gallren redan
rullat ner. jag känner mig stressad. vill härifrån. 

20.10
WOW! nu-tio-minuter-över-kunden har bestämt sig. han köper skjortan!
en once in a lifetime experience. men betalar kontant förståss. vet att jag måste
räkna kassan igen och håller på att explodera av irritation inombords.
men jag ler, säger "tack ska ni ha!, Ha det så bra" och kanske till och med
"trevlig helg".

20.15
Jag är färdig. En helt sjukt folktom fredag ligger nu i mitt förflutna och kommer
aldrig störa mig igen. kan vara världens bästa känsla.
jag drar ner gallret, samlar ihop dagens mynt, sedlar och kvitton, släcker lyset
och tar på mig min alldeles för tunna jacka. Ute är det redan becksvart och
iskallt. en bit bort står den en gång vita gamla rosthögen alldeles ensam på
parkeringen. De andra bilarna har för längesedan lämnat henne, utfryst och
mobbad. jag känner medlidande och tycker nästan lite synd om henne.
men här ska det överösas med kärlek. motorn brummar igång och jag värmer min
kära med min kroppsvikt. Jag klappar tacksamt på ratten, och är inte ens
arg för att stereon inte fungerar. istället sjunger jag högt hela vägen hem.

de som säger att sann kärlek aldrig rostar, de ljuger.