☮

Det är svårt att se tillbaka på sin egen individ, ens liv och ens upp o nedgångar, att se sig själv utifrån med någon annans ögon. Det är svårt att veta om ens erfarenheter, bra som dåliga, har stärkt en eller tvärtom.
Det är så svårt att veta hur man faktiskt ÄR överhuvud taget.

Nu för tiden är jag mer halvdan kan man säga. allt blir bara sådär, eller helt okej. men aldrig sådär extra ordinärt som det kunde bli förut. Bara mitt ordförråd är helt borttappat. jag kan inte formulera mig och ibland kan jag knappt prata. Är det bara att acceptera att jag har blivit kass rent ut sagt, eller har jag på något omedvetet sätt bara sänkt kraven på mig själv?

Förut flög jag antingen runt bland molnen, eller låg och krälade på botten av havet. antingen eller, och ingen tvekan om det. Det var dalar och toppar, om vartannat och varje sekund var olik den andra.
Nu flyter det på ganska bra hela tiden egentligen. jag ligger på plus/minus noll för det mesta. Och visst är det ganska bekvämt på ett sätt. men jag saknar mina toppar. och jag saknar dem så sjukt. jag saknar ruset och adrenalinet som pumpade i ådrorna, jag saknar när man skrattade så att man fick kramp i magen..oh, jag saknar den där glädjen. kanske var den falsk, kanske inte, men just då var man så tänd. så vaken och pigg. galen och fantastisk.


Varje människa är ett mysterium.
Vi är var sin gåta och jag vet inte
om det är meningen att vi någonsin ska bli lösta.


aldrig ska man vara nöjd.