☮

okej hallå där freaks. Jag är i Milano. ohhja här är jag. men det är inte så flashigt som man kanske tror. eller vem vet, det kanske blir. men just nu är jag bara glad att jag lever. jajajjaja jag ska förklara här istället.

-

1. Vaknar klockan halv 6 efter två timmars sömn . svettig som vanligt..duschar och pussas hej då.

springer med två blytunga väskor i händerna, hela långa vägen till tågstationen, är sååå nära att missa

det tåg som jag var tvungen att ta för att hinna med flyget.

HÄR sitter jag tillslut, Helt ensam och övergiven på en perrong, när jag får reda på att DET INTE GÅR NÅGOT TÅG klockan halv 8. Nepp, nästa går klockan 8 eftersom att det är söndag. jo jag vet. hatar söndagar. ingenting fungerar på söndagar.

-

2. Såååååååå, jag satt där, funderade . ska jag ta en svindyr taxi eller ska jag chansa på att jag hinner

med flyget med 8 -tåget????? booo . jag körde på det vilda sista alternativet då jag har ingått en pakt

med mig själv att härmed leva snålt och SPARA MINA PENGAR. tjohej, ja viisttttt , ni ska få se hur bra det går längre ner...

-

3. Vid detta laget borde jag ju veta att ryan air är sämst i världen på att passa tider,

så självklart hann jag med flyg jävlet tillslut. Här nedan ser ni vyer av Italien... i'm going down.. yeah man

-

-

4. nåja. äntligen arrived. hungern skriker i magen och ögonen är två svarta streck i mitt likbleka ansikte.

(lycka till att sova på ett budget flygplan som dånar som tusen vulkaner i öronen. Dessutom satt det en

gubbe bakom mig som SNÖT sig ungefär femton gånger i minuten. han slutade aldrig. jag var nära att klappa

till honom. men jag vågade inte) jajajja, jag får tag i min svarta nymålade väska där på rullbandet,

stapplar ut genom den sunkigaste flygplats jag skådat (efter SÄVE) och  går bort mot taxi-kön.

-

taxi gubben ser mig, kan nätt å jämt göra sig förstådd på engelska men med hjälp av några spanska ord

här å där så går vår konversation över förväntan........... TRODDE JAG. Tills jag har åkt i hans svettiga

taxi i ungefär femton minuter och jag frågar, jahaja, vad kommer det här att kosta tror du? är vi inte framme

snart?

-HA? alltså det tar femtio minuter att köra till milano härifrån säger gubben. okej svarar jag, och känner

hur paniken växer. vad kommer det då att kosta det här äventyret undrar jag???

en livlig disskussion senare, utan framgång , blir jag avsläppt på en metro station mitt i ingenstans.

De sex kilometer jag hade uppfattat att avståndet var, var egentligen 60 kilometer. och de 10 euro jag tänkte betala var egentligen 100 euro till milano. TUSEN jävla kronor!!! och då var taxigubbens resväg tillbaka till flygplatsen inkluderad. VAFAN???

jaja, jag väntas betala 700 spänn (!!!) för åkturen och jag tar mot min vilja fram mitt visakort.

nejnejnej, i italien tar man inte kort i taxibilar. SKIT chaufför. jag känner hur tårarna börjar bubbla innom mig.

går ut och frågar människor om de vet vart jag kan ta ut pengar, men de enda svar jag får är " no no no no no"

"no iinglish " . JÄVLA SKITLAND alltså. han får köra mig tillbaka till en bankomat, och slutligen tillbaka till

metron igen. jag oooooorkaaaaar inte meeeeeeeeer . jag lägger mig och dör här på fläcken tänker jag.

mitt tillstånd kanske hjälpte mig, men tillslut fick jag iallafall betala bara 650 kronor. (för 15 min) åååh vad han hatade mig.

-

5. Vidare från "mitt i ingenstans" tog jag den såkallade metron åt ett håll som tydligen skulle vara Milano.

Det här fruktansvärt cleana tåget hamnade jag på. Ser tusen gånger fräschare ut på bilden. jag lovar!!!

letade frenetiskt efter ett rent säte utan att sätta mig på en heroin spruta elller liknande.

-

-

6. efter ytterligare nån halvtimme/trekvarts kollektiv färd så fick jag av några engelska backpackers veta

att jag var framme i Milan. äntligen tänkte jag. nu måste jag vara safe. mm visst. jag hittade några svennar

som visade vart taxi bilarna stod, och därifrån skulle de ha yttterligare 200 spänn för att ta mig till min address.

jag satte mig ner på min stackars flagnande resväska och grinade en skvätt till. sen sa jag till mig själv att

jag helst av allt i världen vill ha en säng och mat. så vadfan, jag tog taxijäveln. what to do liksom?

-

7. Väl framme utanför min port, så var där INGEN brunello att möta mig med mina nycklar? gissa varför, joooo

för att jag var ca tre timmar försenad! ringde alla nummer som fanns på dörren, utan resultat.

hade inga telefonnummer till någon, och som sagt ALLT är stängt på söndagar.

ett sunkigt öl hak låg en bit bort, heaven tänkte jag. min mage var nära på att braka ihop av hunger.

det enda de hade på "menyn" (de hade inte ens en meny) var toast. ohja. vadfan, jag var tvungen.

vitt bröd och ost. yeaahhh WAHAT a nice sandwich. really. men med en öl slank den änna ner.

Förlorade ytterligare en tjuga på en spelmaskin i brist på RASTLÖSHET. näe.

-

-