☮

Jag må ha flugit många gånger i mitt liv, men aldrig förr har jag verkligen tagit mig tid att titta ut. undra och fundera. När jag tänkte efter, så var det något av det vackraste jag har sett. Det var en molnig eftermiddag över Sverige och vi flög precis emellan molntäcket och solen. Strålarna träffade mig i ögonen och det vita vackra landskapet  bländade mig. Vitt, som alpernas puderklädda toppar - Vitt, som brudens skrud en sommardag, mot klarblå himmel. Jag befann mig för en stund någon helt annan stans... Känslan av att vara fri, mitt i ingenstans. Omgiven av ett fluffigt vitt bomullsfält där tiden står stilla. Impulser av att springa, leka , vara barn igen, eller pånyttfödd i himelen.
Att vilja hoppa. krossa rutan, sväva.

Sakta dalar planet, i några minuter sjunker vi genom tjock, vit dimma. Mitt paradis är borta. Under mig skymtar fält och gröna skogar. Det är Sverige jag ser, det är tydligt. Sjöar, vägar och utspridda små stugor blir allt tydligare. Tätorterna i Sverige är som Spaniens landsbyggd ungefär, Glesbefolkat och ödsligt. .

Sett från ett annat perspektiv så är världen och allt den innehåller så ynklig och betydelselös trots allt. (Dock så faschinerande). Jag kan inte låta bli att få samvetet frustrerat över oss människor och mig själv, och över allt onödigt vi bryr oss om. När allt kommer omkring, så är ju det enda som egentligen betyder något, oss själva och varandra.

Det är en konstig känsla, att stå nere på jorden lite senare bredvid ett enormt flygplan, Och förstå att man faktiskt varit där ute i ingenstans.. Allt är så annourlunda som sagt. Beroende på vilket perspektiv du ser på saker och ting ifrån.  Vart tar det slut egentligen? Tar det någonsin slut? När börjar "det svarta" och vart går gränsen för rymden? Det är så mycket jag inte förstår, och jag undrar, när ska jag få svar?