☮

Svar kommer jag aldrig att få. Men jag undrar. Vad hände sen?

-

Idag är en bitter dag förstår ni. En grå och kylig dag, trots att solen strålat över oss. Ni förstår, det spelar ingen roll vart i världen man befinner sig. Det är som om värmen fastnar i fasaden man byggt upp runt omkring sig, och innanför är det kallt och ensamt. Det är en sådan där dag då jag låter tårarna rinna utan att jag ens vet vart de kommer ifrån. och tar de aldrig slut? Jag tänker på allt och inget. Mitt liv är ju som bekant svart eller vitt, upp eller ner, himmel eller helvete. Nog har det blivit lite mindre skyhöga berg och dalar de senaste året. Mer som berget bakom vårt hus i Ekarebol, utsikten, som vi kallade det, dit vi brukade vandra ibland som små. Och dalarna, de är mer som dammen där nedanför. Den vi åkte skridskor på under vintrarna och drack varm choklad vid intill.

Jag är glad för det. Glad att slippa Mount Everest och Bajkal-sjön. Men samtidigt undrar man, när ska jag kunna ligga och guppa på ytan, kika upp i på bergstopparna och tänka; "fy fan vad jag trivs här". När?

-

Jag har många frågor idag. Men mindre svar. Jag har alltid många frågor. Oftast konstiga frågor som ingen annan bryr sig ett dyft om svaret på. Varför är det så? Är jag konstig?

-

Jag låg på taket förut, inkurad i mitt täcke och inbillade mig att jag hade feber. (Vid sådana här dagar så har man många krämpor förstår ni. Det är främst feber, men även huvudvärk och i detta fallet magsmärtor till den grad att man vill kräkas)  Jag tittade på svalorna och de övriga fågelsorterna som cirkulerade omkring högt där uppe. Jag har alltid önskat att jag vore en fågel. Att kunna flyga så högt, vara så oberoende, att föralltid vara fri. Men inte idag. Idag ville jag inte vara en fågel. Jag vill inte vara någonting idag. Jag ville helst bara kräkas i soptunnan som stod bredvid mig. Kräkas tills det inte fanns något kvar att kasta upp. men inte heller det gick sig.

-

Iallafall. När jag låg där och mådde som sämst så kom en tanke till mig som jag inte kunde släppa. Det var tanken på en bekant som mist sin kära på ett minst sagt otrevligt sätt, som etsat sig fast i mitt huvud. om och om igen gick filmen om hennes sätt att överleva utan det närmaste hon hade. Mina tårar fick sig ingen hejd, och nu börjar de igen. Jag tänker på hur hon somnar ensam varje kväll och hur hon orkar ta sig upp på morgonen. Hur hon står ut i saknaden och vart hon får sin styrka ifrån. Hon är, trots att jag inte känner henne väl, en av de jag ser upp till mest av alla.

-

Det är en sann styrka och ett så stort mod att besitta, att orden inte räcker till.

-

-

Okej mina vänner. Jag är sentimental och ynklig idag. Och jag har dåligt samvete för att jag klagar. Förlåt. Men det är min blogg, och jag får klaga hur mycket jag vill. Jag ska ha mens och min kropp värker. Det är synd om oss kvinnor som måste stå ut med något sådant varje månad. Hormonerna sprutar. Jag mår skit.

och nu tror jag spyan som jag väntat på är på väg ut.

-