☮

Någonstans i södra Europa vilar ett blytungt huvud mot en svettig missfärgad kudde. Den svaga vinden utanför är mjuk och varm och genom den öppna balkongdörren letar sig tunna solstrålar in för att reta en nyväckt kropp utan förmåga att somna om. Det värker i tinningarna. En strålande smärta från en visdomstand på utväxt blandat med resterna från gårdagens alkoholmissbruk. Vet inte vilket som är värst. Urgröpata gråa hål har ockuperat platsen under pannan där ögonen vanligtvis brukar synas och spruckna torra läppar pryder nederdelen av det såkallade ansiktet. Det toviga flottiga håret ligger i stripor kring den svullna hjärnan som helt har förlorat förmågan att konversera med resten av den lama kroppen. Ett mummel av människorna som pratar och skriker i ghettot nedanför letar sig upp genom de vita terassväggarna, över golvet och in i öronen. Ingen aning om att klockan börjar närma sig middagsdags och mannen i klocktornet förbereder sig inför sin dagliga ringning. Plötsligt ringer det bara. ding dong. ding dong. Trumhinnorna vibrerar av smärta och en kvidande kropp drar täcket över huvudet i hopp om att nå drömmarnas land en gång för alla.

-

Det är torsdag, tydligen. Efter att ha dragit ner pilen mot högra hörnet och tjuvkikat i den elektroniska kalendern, så vet jag det. Torsdag (Efter att ha tittat efter en andra gång) den 17e november.  År 2011. Detta är jag. i nuet. Lisa Ellinor Karlsson, tilltalas Lisa. Älskar choklad, mat och alkohol men har trotts det lyckats behålla en ganska iögonfallande rumpa. Det är iallafall vad Daniel säger. Men kanske säger han det bara för att vara snäll. Man vet aldrig med män. De är sluga som rävar fast klumpiga som troll på samma gång. Tydligen fick jag nog utav en av den sorten häromdagen då jag råkade knäa någon mellan benen för att han hade "tafsat" på mig. Som det heter. Tafsat. Världens fulaste ord. Jag själv minns inte förloppet, men har blivit väl informerad av Alexandra som såg det hela mycket roande.

-

Jag gråter för att jag är uttråkad. För att min vardag går ut på att med hjälp av blomkål och gröna tomater försöka överträffa middagen dagen innan och för att det är ensamt att inse att man är ensam på jorden. Ensam utan egentliga vänner som bryr sig ett skvatt om ens känslor eller varför man är ledsen. Men inte bryr jag mig så mycket om dem heller, så det är detsamma. Vilka "dem" nu är vet jag över huvud taget inte. Tårarna rinner egentligen bara där för sig själva. Ut genom ögongloberna, nedför de bleka kinderna och viker av in mot mungiporna. Medan salta droppar touchar tungspetsen funderar jag på mycket stora djupa saker. Till exempel funderar jag på krig. Varför världen är så hemsk och att allt bara handlar om makt och pengar. Makt som ändå bara varar i max 100 år. En livstid. Hundra år som är ett spott i atlanten i det långa loppet. Hur kan det vara värt det? Jag tänker på den där nya pojken i 5-an som var en gudagåva till imitatöteryrket. På rasterna satt han i ett hörn, oförmögen att konversera med de andra barnen på vårt språk, och härmade ljudet av kulsprutor. Och visst var han bra. Han var bäst! Men inte visste vi då att detta bara var ett sorgligt resultat utav hans tidigare liv. Eller ska man säga lyckligt resultat? Inte vet jag.

-