☮

Jag sitter i mitt stora fönster. Mitt alldeles egna, och bara, bara mitt. Ett fönster som sitter i en vägg av fyra som håller ihop ett hus som jag bor i. Det är vitt. inuti också. Det står odlade örter i fönstren och på det nötta parkettgolvet ligger travar av böcker som mest ligger där för att jag gillar att titta på dem. Ibland, i min ensamhet, när ingenting runtom kan störa mig förutom möjligen mjuka, låga toner, gillar jag även att läsa i dem.

-

Om jag blundar nu, ser jag min jordglobssamling (som är långtifrån komplett i nuläget), några av dem snurrar sakta runt sin axel och de vita gardinerna fladdrar till när osynliga mjuka dyningar av luft rullar in genom rummet.

-

Det fluffiga täcket i den obäddade sängen är vitt. madrassen är vit. Taket är vitt. Väggarna är vita men täcks på sina håll av underliga prylar, handgjorda tyger, vänners konst, hemgjord konst , och alla dessa ting är gjorda av färger som varken är svarta eller vita, i en ateljé som är min och bara min. Där inga blickar dömmer, där inga känslor förkastas. Där man slipper städa, tänka eller prata. Där man får vara som man vill, precis så som man föddes till att vara. Och alla är bra på det de njuter av.

-

Någonstans i rummet står ett piano. Ett välbevarat men ostämt gammalt Rönisch i mörkbrun mahogny. Som en del av mig, en familj och en barndom står det där och utstrålar känslor i alla färger. både sorg och glädje. kärlek och hat. Den glatta mörka ytan fångar solens strålar i gryningen, bildar stickande solkatter som väcker mig ur en dröm som denna fast om en annan värld. Att vakna där. I sängen med det fluffiga täcket. Att ha ett hem, en frihet, att andas och att leva. Det är vackert.