☮

Såhär i efterhand kan jag känna att Varför lät jag inte mig själv flumma ut i universums mystiska frågor igår kväll...när jag ändå inte lyckades stänga ute natten så sent/tidigt som vid femtiden i morse. Och om man ens kan kalla en timmes flackande mellan två olika världar för sömn, det vet jag inte. Natten som kändes långt som ett år i bröstet har iallafall passerat. Mitt paranoida jag försvann i drömmarnas land och lämnade en tom, bister känsla efter sig. inte glad, inte ledsen. Jag bara är. svävar i en grå dimma med ett uttryckslöst kroppsspråk utan betydelse eller mening.

En dag som ser ut att bli en smula solig ligger framför mig. Inte för att solen har någon egentlig inverkan på mig idag. Det hade lika gärna kunnat regna eller hagla eller snöa, tankarna hade ändå bildat de gråa moln inne i hjärnsubstansens grötiga massa som hade uppehållit mig från att ens märka av hur vädret betedde sig utanför mitt skal. Det är konstigt det här, livet alltså, hur man kan känna så mycket och bete sig på sådana sätt som man egentilgen inte menar eller vill. Jag stänger locket på min mac i hopp om att den del av mig som besitter en annan människokropp ska känna min kärlek och förstå hur jag fungerar. En omöjlig önskan har jag förstått. Men jag tänker aldrig sluta hoppas. Jag är jag och du är du och livet är så skört, men det är mitt och det är ditt. Jag kommer aldrig sluta känna, Älskade.