silence POR FAVOR
Jag är mina båda motpoler - jag är svart och jag är vitt, grönt och rött. liv och död. För att som enhet fungera måste båda sidor få utlopp för dess galenskap. Måste vrida ur all energi ur varje vinkel och vrå för att kunna fortsätta rulla.
Ibland hatar jag människor. Hatar allt och alla som är i min närhet. Tycker att allt som kommer ur käften på dem runtomkring mig är det mest korkade och idiotiska jag har hört i hela mitt liv. Jag vill slå och sparka och skrika rakt in i öronen på dem tills trumhinnorna sprängs, fast det inte finns några ord i hela världen som ens är värda att yttra.
Det brinnande klotet som pulserar i extas innanför bröstet måste få utlopp för sin energi för att vibrationerna ska kunna avta tillslut. När tillgången på glas att krossa (och utrymme att göra det på) är så minimal att den inte ens existerar, (som den oftast är) så slutar sådana här dagar oftast på olika sätt beroende på omgivningen jag befinner mig i. Det var enklare när man var liten och bodde på landet, då kunde man spika ihop kaninburar, kasta vedträn tills man blödde, hoppa i lerhögar tills man stupade, hugga sönder saker och skrika ut sin frustration i de öppna landskapen så det ekade över åkrarna. Nu är svårare. Ständigt befinner man sig bland människor och föremål som stör balansen i hjärnan. Aldrig kan man göra precis som man vill utan att någon annan ska vara i vägen eller störa sig. Tillflykten idag fick bli vår verkstad där man kan hammra och spika och göra hur mycket oljud man vill. Ingen kan väl någonsin klaga för att man spikar för högt eller "råkar" tappa hammaren i väggen några gånger?
-
I ett moln av icke existens pumpas vreden ut ur kroppen och avtar i takt med att den förvandlas till fysiskt agerande.
Sen blir allt stilla och svart.
Och jag föds på nytt med valkar i högerhanden.
God morgon världen, vilket underbart första ögonblick på resten av mitt liv.
-
Shoot baby!
Trackback
