☮

Ibland måste man komprimera världen omkring sig och bara fokusera på det som är inom räckhåll och faktiskt gör en lycklig istället för att tro att man är någon slags superhjälte som kan läsa tankar, flyga eller liknande för att jaga den där kicken av det man tror så innerligt är precis vad man behöver för att må bra. Allt finns ju egentligen bara på insidan och det man ständigt söker så febrilt efter, är nog bara en del av sig själv som inte riktigt fallit på plats i livspusslet ännu. Stannar man bara upp mitt i allt farande och flygande, tar några djupa andetag och bara är, då kan man inte riktigt förstå varför man stressar sig igenom livet genom att ligga ett steg före hela tiden och vilja vara där/ ha det som är utom räckhåll.

Det här var morgonkvistens tankar alltså.

Onsdag idag.

Min syster Mimmi flyttar till Usa. 

Har haft tårar i ögonen och en klump i magen inför detta avsked en tid nu.. men nu när hon verkligen är bortom min fysiska radie känner jag mer en slags melankolisk glädje för hennes skull och tanken att hon ska förverkliga en av sina stora drömmar gör mig till en ganska stolt storasyster. Och i min kropp, min själ och i mitt blod så är hon alltid med mig. min syster.

Jag håller som sagt på för fullt just nu med skulpturbyggnad och annat pyssel inför Solid Sound festivalen som äger rum i Uddevalla den 30-31 augusti. Det är, för mig, en riktig utmaning jag har åtagit mig, när det är så mycket som ska göras och fixas och klaffa inom en viss tidsram. Samtidigt som det såklart är väldigt roligt, (och nyttigt att lära sig arbeta i ett riktigt projekt, som jag gärna vill göra i framtiden), så kan jag inte riktigt koppla bort pressen och känslorna av att det jag gör faktiskt är till någon annan och ska betraktas av fler ögon än mina egna.

När man skapar konst, i vilken genre det än må vara, blottar man sig själv fullständigt. Det man skapar speglar hela ens inre och självklart blir alla föremål väldigt personliga. (vare sig man HATAR vissa av dem eller blir Kär i dem). Vetskapen om att många människor kommer att se, tycka, tänka och bedömma ens konst och skapande, och på så vis också bedöma mig som människa och konstnär, gör att hela processen blir ganska fylld av prestation. 

Oftast tänker jag inte så mycket på vad andra tycker, utan skapar det som kommer ur mig med de känslor som finns där för stunden. Som en slags bearbetning av mig själv och för mig själv. Gör man bara det, för sin egen skull alltså, så blir man också immun mot all den kritik som flödar runt omkring en. Men på det sättet kan man heller aldrig leva som konstnär. Det är nog bara en vanesak skulle jag tro, och det är nog därför detta känns som en utmaning för mig, att för första gången göra något som inte egentligen är till för mig, utan för andras kritiska ögon, andras egon, och andras smak. Men visst är det tur att vi alla tycker olika ändå. Hur skulle det annars se ut! :)

-